Den leker (runkar) med sig själv, tills den kommer och
sprutar av glädje ;) och sen blir den ledsen när den slaknar, HAHAHAH klockrent!
Foto: En osminkat jag right now!
Godkväll!
Hur är det med er? Själv så är jag glad och lättad. De visade sig inte vara ngt allvarligt med hjärtat. Jag var verkligen livrädd, men efter doktorn kollat blodproverna och gav mig ett positivt besked skönk nervositeten.
När jag kom hem dök jag ner i syrrans säng och var med henne en stund. Nu sitter jag här och tänkte ta och fixa min inlämningsläxa till Hälsa livstilen imorgon innan Mammas pojkar börjar!
Helgens översikt!
Fredag
- Skola
- Jobba
- Utgång eller hemmakväll?
Lördag
- Jobba
- Bio ”New Moon” med tjejerna!
- Utgång efteråt?
Söndag
- Jobba
- Städa pappas salong
- Plugga
PUSS!
Rihanna byter frisyr lika ofta som jag byter troser, här är ngr utav det
frisyrer hon haft under åren som jag både hissar och dissar.
Dissar!
Hissar!
Under förra veckan då jag jobbade började jag få ont i min väntserarm.
Handen blev tung och domnade bort. Blodådrorna stack ut och var alldeles öma. Efter det började jag få ont i brösten, främst i det vänstra. Jag trodde till en början att det bara var vanlig bröstvärk, men när värken inte gick bort utan istället blev värre och stickliknande började jag bli orolig.
När jag var på bio i lördags gjorde det så fasligt ont att jag inte visste vart
jag skulle bli av. Jag pratade med pappa när jag kom hem och han tyckte att jag skulle ringa sjukhuset om smärtorna inte gick över.
Smärtan i framförallt det vänstra bröstet övergick från stick till tryckningar och andningen blev tung. Jag sov hela kvällen i tisdags, sov hela dan igår när jag kom hem från skolan. Inatt fick jag ont i den vänstra armen igen och det stack som knivar i bröstet, då fick jag nog och ringde morgonen därpå (idag) till sjukhuset och fick prata med en sjuksköterska.
Hon vågade inte fastställa något, men hon trodde det kunde vara att jag
fått panikångestattacker, för då får man symtomen man får vid en hjärinfarkt. Jag funderade på varför jag skulle fått det? Jag har inte haft
något som tyngt mig. Hon ville ändå att jag skulle komma in och låta en
läkare undersöka vad som kan vara fel.
Jag har sökt på internet för bröstsmärtor, klämt och kännt om jag hittat
knölar i brösten om det kan vara bröstcancer, men inget sådant!
Om nån timma ska jag in till sjukhuset, jag är skit nervös! usch.
Alltid efter jag sätt en kärleksfilm blir jag sentimental och hjärnan går i hög varv pågrund av alla tankar som cirkulerar omkring därinne. Jag blir så sällan kär, men den ivriga längtan efter att få känna dessa intensiva sprudlande känslor som får en att tappa fotfästning när man kysser den man älskar kryper sig motvilligt på och lockar mig efter jag sätt en loverulle.
Fastän jag förträngt allt som har med kärlek att göra, kan jag ändå känna dens sötma. Den kittlar i näsan och får mig att vilja ha mer. I sällskap med mina tankar vågar jag besöka dens värld och föreställa mig hur det vore att vara där igen. Men i verkligheten när det kommer till kritan, vågar jag inte ta steget över trösklen. Jag ser det som en sjukdom, som jag är livrädd för att bli smittad av. Jag vill inte insjukna och bli sådär svag igen, trots att jag saknar tvåsamheten ibland.
Jag tycker det är lustigt med människor som kan bli kära snabbt.
Hur en del kan säga att de älskar en person redan efter par veckor.
Det förvånar mig och gör mig skeptisk om de verkligen vet vad innebörden
utav att älska är. Att vara förtjust och förälskad varar i ett par veckor.
Nykär är man i ett par månader, när man kommer till den fas då man börjar
älska personen, då är det en fördjupad kärlek. Då har man klivit upp till den högsta nivån i kärlekspyramiden. Och det är också den som gör ondast när man faller. Det är min teori!
Jag vet inte vad som hindrar mig från att släppa lös mina känslor och låta
de slå ut i blom. Eller till en viss del har jag en aning om orsaken. Jag blev avskräckt från mitt tidigare förhållande och de killar jag träffade efteråt.
Det minimala förtroende jag har för folk har blivit så skadat att
jag vågar inte lita på folk längre. Jag analyserar och testar dem i min tysthet.
Jag är skicklig på att läsa av människor utan att ens behöva känna dem.
”Jag kommer aldrig att hitta nån” säger en del och suckar. Min oro är inte att hitta nån, utan att jag inte vågar släppa tyglarna på mina känslor. Jag är en sådan känslosam person, men de står saker i min väg som hindrar mig från att visa den kärlek jag har att ge. Kan låta klyschigt, men jag är faktiskt en jävel på kärlek och när jag blir kär, då jag är kär med stort K. Om vi ska jämföra vart jag kommer i kärleksfasen med alkohol, så kan jag bli lullig, men aldrig onykter så jag tappar kontrollen över mina känslor. Bra eller dåligt kan man undra! Jag är ständigt på min vakt och ibland skulle jag fakiskt bara vilja släppa alla vapen och kasta mig i ”fiendens” famn. Nån som känner igen sig?
Äh, jag blir inte klok på det här! Vet inte ens om jag ska publicera det här inlägget. Skitsamma, gör det ändå, men kommer säkert ångra mig bittert imorgon! Go´natt
